Jag vill vakna nu. Vakna ur den här mardrömmen. Jag vill vakna och inse att allt bara var en dröm, att det aldrig hände. 

 

Jag vill kunna spola tillbaka tiden, jag vill vara liten igen. Allt var så lätt då, man slapp alla dem här äckliga tankarna och smärtan man ständigt bär på.. 

 

Det gör ont, det värker i hela mig. Ta bort min smärta!  

 

När har man egentligen fått nog? Hur länge ska man orka bära på det här? 

 

Jag orkar inte mer, jag ger upp. 

 

Har skrivit en novell nu om några av alla saker som har hänt. Om det som tynger mig mest. Har skrivit den som om de bara är en helt vanlig novell och inte något som har hänt mig. Namnen stämmer inte utan har bytt ut alla. Lägger inte upp allt på en gång utan det kommer lite eftersom. 

 

 

 

 

 

Det var något med hans ögon. Dem var inte speciella eller något sådär utan bara vanligt bruna, men ändå så var det något med dem som gjorde att jag inte kunde slita blicken i från honom.

 

 

 

Hatad och mest meningslös av dem alla

 

Första dagen på gymnasiet och jag ser ut som en tönt, hurra för mig. Fel linje, fel vänner, helt fel kläder och absolut helt fel hår! Usch hjälp mig någon.

Första frågan, vad gör jag här?

Andra frågan, vad gör jag här?

Tredje frågan, VAD I HELVETE GÖR JAG HÄR?

 

Varför tog jag inte chansen, varför flyttade jag inte? Vad gör jag här liksom? Jag passar inte in här, inte med någon. 

Brunt lockigt hår, alldeles för smal, ganska så kort, bruna ögon eller ja dom skiftar i grönt, bara helt vanligt tråkiga jeans och en helt vanlig grå tröja, notera att den också är sjukt tråkig.

 

 - Jag tänkte att ni skulle få presentera er själva lite, ja vars kommer ni ifrån, vad vill ni bli och så kan ni lägga till några av era intressen också.

 

En stor suck kom som en våg över det nya okända klass rummet. Typiskt lärare, ska alltid få en att berätta helt onödiga och värdelösa saker, till helt värdelösa människor som man absolut aldrig någonsin vill lära känna. Jag bryr mig väl inte om den där tjejen i rosa mjukis byxor heller. Och för att tillägga, vem tar på sig ett par rosa mjukis byxor till skolan? GAH jag blir galen, vad fan gör jag här?!

 

- Ja då var det din tur och du hette....

 

Hon kollar ner i sitt papper, granskar mig noga och

 

- Sigrid heter jag.

- Ja just precis.

 

Pft som om hon visste de då. Typiskt lärare, typiskt. Jag fortsätter.

 

- Jag kommer från Oslo, men har bott här sen jag var sju. Jag vill bli journalist eller hm jag vet inte, kanske hjälpa människor. Mina intressen är att sjunga, skriva och ja.. det var väl det.

 

Shit jag dör, ”jag kommer från Oslo”, öh vem fan bryr sig liksom. ÅH JAG ÄR EN SÅN LOSER!

 

En halv timme kvar av den här förbannade första dagen sen går jag hem och gräver min egna grav. Ja, så är det. Värdelösa ointressanta Sigrid ska hem och gräva sin egna grav. Vem skulle ändå bry sig, ”här vilar världens tråkigaste Sigrid, hatad och mest meningslös av dem alla. Besök henne aldrig, ni lär ruttna.”

 

 

 

Min hemlighet

 

Jag grävde aldrig min egna grav, jag gick hem och grät istället. Det var det jag gjorde, jag gick ut och låtsades ”jovisst, allt är bara bra med mig”, sen gick jag hem och grät. Och så fortsatte det, dag in och dag ut. Aldrig en gråt fri dag för Sigrid inte.

 

En vecka av skolan hade gått och det kändes lite bättre där faktiskt. Det gick upp för mig att jag faktiskt bara får ta och gilla läget. Jepp, jag är stark! Super woman, jag fixar allt! Haha nej, jag ljög. Det är fortfarande skit.

ALLT ÄR ALLTID SKIT.

 

Äntligen är det lördag och ingen förbannad skola som kan döda mig idag.

Jag kliver upp ur i sängen, hoppar ner i mina rosa tofflor och knatar in i köket.

 

- Godmorgon.

 

Suck

 

- Hej.

 

Så var det varje morgon, ”hej jag tror att jag är osynlig så låtsas om som att jag inte finns, tack!”

Det var min mamma som satt där i köket. Vi pratade inte så mycket, eller inte alls faktiskt. Så hade det alltid varit, Sigrid, alltså jag är egentligen adopterad eller nått sånt, jag passar i alla fall inte in i den här familjen, sen var det min lillebror och min lillasyster. Mammas prins och lilla hjärta.

 

Tankarna flög förbi i mitt huvud medan jag hällde upp mjölk i ett glas och smorde smör på en macka, en bit skinka fick det också bli. Jag tog mitt glas och min macka och smög tillbaka in till rummet igen.

 

Jag drack upp mjölken i ett svep och slängde mackan. Det var liksom en vane sak att göra så, låtsas som att jag var duktig som åt varje dag. Inte för att någon skulle bry sig ifall jag svalt ihjäl men så fick det bli.

 

Jag drog fram dagboken jag hade gömt under madrassen och la mig på mage i sängen för att skriva lite.

 

 

Kära dagbok, eller nått sånt där annat tråkigt. Nej idag får du vara mitt huvud.

 

Kära huvud 28 Augusti 2010.

 

Hon sa god morgon till mig idag, det är två ord mer än igår. När ska hon se mig och när ska hon bry sig? Jag känner mig så sjukt ensam och vet inte vem jag ska prata med.. Jag kan inte hålla det här för mig själv längre, jag måste få hjälp. Jag har en levande varelse i min mage och hur länge den har varit där har jag ingen aning om. Han som gjorde det är äcklig och jag vill aldrig mer se honom igen. Alla kan dra åt helvete. Min bästa vän som ska finnas där för mig, gör inte det så hon kan faktiskt också dra åt helvete.

Allt hon säger om det hela är att jag faktiskt bara är 16 år och absolut inte är redo. Nej jag vet, jag är inte redo men jag vill inget annat än att skaffa en egen familj. Starta om på nytt liksom, få en helt ny början. Istället för att styra upp mitt liv så kan jag skapa ett nytt som är mycket bättre.

Nej jag vet, det funkar inte. Även fast jag inte vill nå annat så är jag inte redo för det här. Jag måste ta bort det och det är nu.

 

 

Det knackar på dörren och i hast slänger jag dagboken under madrassen igen. Mamma kommer in och säger något om att städa rummet. Jag hör henne inte riktigt, är fast i mina tankar.

 

- Mamma, jag är gravid!

 

 

 

- Hur gick det till?

 

Hur gick det till, ”men mamma, när en kille och tjej har sex så kan man faktiskt bli gravid.”

 

Nej de sa jag inte.

 

Jag var tillsammans med Alexander, min bästa vän som jag råkade ha sex med och som av nån konstig anledning blev kär i mig. För att inte förlora honom och för att han var min trygghet så blev jag tillsammans med honom, mm dum i huvudet är jag. Ja som sagt, jag var tillsammans med Alexander, hade varit det i några månader. Inte alls kär och ja dum i huvudet, var otrogen lite till höger och vänster, han har var ju inte heller bättre som gjorde likadant. Aja, jag träffade han, han med dem speciella ögonen. Han jag inte kunde slita blicken ifrån, han som skapade dem där fjärilarna i min mage och han som gjorde att allt var så bra.

 

Vi gör en lång historia kort:

 

Snygg kille möter blyg tjej genom några kompisar, festar, blir as full, strular, hamnar på toa, det ena leder till det andra, frågor i huvudet som fick han in den och vad fan hände precis?

 

Det var början på historian, den fortsätter:

 

Blyg tjej får ångest, ber om ursäkt till pojkvän, gråter, gråter mer, fick egentligen inte ångest, fortsätter låtsas, fortsätter träffa han med ögonen men alltid på fest, blir mer och mer intresserad och tänker på honom hela tiden.

Sen kommer väl nästa fråga, hur jag kom på att jag faktiskt var gravid. Ja för det första så var det inte jag som kom på det, utan Alexander. Tydligen hade jag bettet mig som ett svin mot honom i några veckor, och inte nog med det så spydde jag som en dåre.

 

”Vadå magsjuk Sigrid? Är man magsjuk så spyr man väl inte varje dag i flera veckor?”

 

Han hade rätt jag var inte magsjuk, men ens första tanke är väl inte att man har en bulle i ugnen?

 

En kväll så skulle i alla fall jag och min bästa vän Ida på fest hos han med dem där ögonen. Alexander hade fixat alkohol till oss så vi var tvungna att ta oss dit först för att hämta det. När vi kom in i hans lägenheten stod han där beredd med ölen i ena handen och något annat i den andra. Jag såg inte riktigt vad det var men tackade för ölen och sträckte fram handen mot påsen.

 

Han drog fram den andra handen och tryckte ett graviditetstest i ansiktet på mig. Ida mumlade något om att hon måste ringa ett samtal så hon vände ut i farstun igen och stängde igen dörren efter sig.

 

”Du går ingenstans för än du har kissat på den här” sa Alexander allvarligt.

 

Jag trodde han skämtade och skrattade till men insåg snabbt att det inte alls var något skämt. Den där blicken i hans ögon hade jag sett förut, eller varje gång han fått reda på att jag gjort något dumt.

 

Jag slet testet ur handen på honom och stampade in på toan. Skrek något till honom att han var dum i huvudet.

 

Jag gjorde som han sa, satte mig på toan och kissade på den där förbannade stickan medan jag skummade igenom texten på förpackningen - ”Blir det två röda streck är du gravid, blir det ett rosa streck är det negativt”

 

När jag hade kissat klart var det bara att vänta, fem minuter stod det på förpackningen men redan några sekunder senare dök det upp två starka röda streck på stickan. Han hade rätt, jag var gravid.

 

Jag gick ut från toan, slängde testet på honom, skrek och frågade om han var nöjd, drog ölen ur handen på honom och smällde igen dörren framför en chockad Alexander.

 

Där stod Ida helt förvånad och frågade vad som hade hänt, allt jag fick fram var att jag var gravid och vem som skulle varit pappan hade jag ingen aning om men mest troligt var det idioten som just hade gett mig en påse med öl.

 

Men det sa jag inte heller till mamma, utan mumlade något om att jag råkade ha oskyddat sex med Alexander, jag har redan ringt ungdoms mottagningen, ska dit nästa vecka, du behöver inte oroa dig.

 

Sen var det inget mer med det. Jag gick till ungdoms mottagningen, var visst gravid i vecka 13 alltså en vecka till och en abort hade varit omöjlig. Piller abort var redan omöjligt så fick bli att operera eller som man egentligen säger ”suga ut det”.

 

 

 

 

Oskulden

 

- Vakna nu, du kommer försent!

 

Men herregud, kan inte någon få tyst på kärringen. Kan hon inte bara fatta att jag inte bryr mig om den där förbannade skolan? Jag bryr mig inte om något så varför ska hon störa mig som en jävla dåre?

 

- VAKNA NU!

 

Mamma står i dörröppningen och kollar på mig men vänder snabbt ut i köket igen när hon ser att jag reagerar. Jag vill inte kliva upp här ifrån, jag vill verkligen inte! Jag vill inte leva, kan ingen fatta det? Tröga idioter.

 

Jag kliver upp ur sängen med en rejäl suck. Smyger fram till min fula rosa byro och drar fram kläder. Jag hatar rosa så varför har jag ens varit så korkad att jag har tryckt in en rosa ful sak i mitt rum? Jag fattar inte.

 

Jag drar motvilligt på mig mina kläder. Granskar mig själv i spegeln medan jag gör det. Usch vad ful jag är, så motbjudande och äcklig. Inget fett på kroppen har jag heller. Man kan nog jämföra mig med en 5 åring. ÄCKLIG ÄCKLIG ÄCKLIG!

 

Hela dagen i skolan går jag och dag drömmer. Drömmer om hur bra allt kommer bli när jag får lämna den här hålan. Jag vill inte bo i en stad vars alla känner alla, eller vars alla vet vem alla är. Jag pallar inte det. Jag orkar inte med alla rykten som lätt sprids här, det är för mycket. “Jaha där kommer Sigrid, den där äckliga jäveln som säljer sig själv för alkohol!”

 

Jepp, det brukade dem säga efter att jag blev av med oskulden helt ofrivilligt på en fest. Andra skulle kalla det för en våldtäkt, jag säger att jag får skylla mig själv. För vadå våldtäkt? Jag låg där däckad och han var sugen, just go for it liksom!

 

Det hela började med att jag var ute och festade som vanligt. Vi var hos några killar som min kompis kände och hade ganska trevligt om jag inte minns helt fel. Enda som kanske kändes lite konstigt var väl att vi var 14 och killarna över 23 eller något sånt. Jag skulle egentligen bara dricka tre öl men det gick inte Jocke med på, alltså en av killarna som var där.

 

Han hämtade öl efter öl och tillslut så minns jag inge mer. Vi förflyttades tydligen också, från en fest och hem till Jocke. Det jag minns är i alla fall att jag låg däckad i hans säng och han kom in för att kolla till mig.

Han frågade hur det var och jag mummlade något om att jag behövde spy. Han följde mig till toan och där satt jag och grina som en dåre och tog spy pauser lite då och då. När jag var klar följde han mig tillbaka till sängen igen. Han la sig bredvid mig och låg och granskade mig. Försiktigt började han att ta på mig lite överallt. Jag kände mig obehaglig med hans händer på min äckliga kropp så jag puttade bort dem, sa att jag inte ville.

 

Han tog åt sig av det jag sa och slutade. Jag däckade till men vaknade snabbt igen av att han höll på igen fast nu innan för kläderna. Han frågade något om jag var oskuld och om han fick ta den.

 

“Vadå ta den, varför ska han få ta min oskuld? Jag känner ju inte ens killen.” det var det sista jag tänkte på innan jag däckade igen.

 

Jag vaknade av en extrem smärta. Jag hade ju för fan sex med killen!

Skrek att han skulle sluta och däckade igen.

 

När jag vaknade på morgonen var jag naken och hela sängen var ner blodad. Vart fan var mina kläder? Jag letade som en dåre runt i rummet, hittade trosorna bakom skrivbordet, tröjan på en stol, tightsen ihop rullade under sängen och bhn bredvid soffan i vardagsrummet. Någon jävel hade gömt mina kläder.

 

Jag kastade på mig kläderna och sprang så gott jag kunde ut där ifrån. Promenaden hem kändes som en evighet. I vanliga fall skulle det ha tagit 30 minuter, nu tog det dagar, i alla fall som det kändes.

Nu hade jag förlorat oskulden och folket i stan hade något att prata om. Ryktet spred sig snabbt och tillslut pratade alla om att jag sålde sex för alkohol.

 

Bort här ifrån det vill jag. Jag känner mig så otroligt ensam. Jag har en familj som inte bryr sig, jag har vänner som man inte kan lita på. Jag hade en som alltid fanns där men han gjorde mig på smällen och var ett svin för det mesta, men ändå den enda som någonsin förstod mig. Vad har jag gjort med mitt liv och vad har jag gjort för att förtjäna det här?

 

Jag kommer aldrig förstå.

 

 

 

 

Ett monster som liknar mig

 

”Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag orkar inte mer!”

 

Jag känner hur tårarna försöker tryckas ut och klumpen i halsen blir bara värre. Vad gör man när man tappat livslusten, när hoppet inte finns kvar?

 

”Jag kommer och hämtar dig, kom ut om fem minuter.”

 

 Det blir tyst på andra sidan luren och jag inser att Viktor har lagt på.

 

Det är sån tur att jag har han, min fina vän. Han som alltid ställer upp, vad det än gäller. Han bryr sig verkligen om mig.

 

Jag går ut i hallen, drar på mig jackan och skorna och springer ut på parkeringen. Det är kallt ute nu och snön har äntligen lagt sig som ett vitt täcke över marken. Det är redan tre månader sedan aborten och mitten i November, tiden går verkligen fort.

 

När jag kommer till parkeringen står Viktor redan där och väntar på mig. Jag hoppar in i bilen och där sitter han beredd för att krama mig. Dem där kramarna behövs verkligen ibland, en kram kan liksom göra allt så mycket bättre bara för några sekunder.

 

Viktor gasar iväg från parkeringen och fortsätter ut mot en skogsväg en bit utan för stan. Jag njuter av musiken som spelas och berättar lite kort om vad som spökar i mitt huvud. Han sitter tyst där bredvid och tar in det jag berättar, han nickar lite ibland för att visa att han fortfarande lyssnar.

 

Efter ett tag stannar han och slår av bilen. Vi är verkligen mitt i ingenstans och det är helt kolsvart ute.

 

Han drar fram en påse ur fickan och kollar upp på mig.

 

- Jag vet vad som gör allt bra! Säger han med ett snett leende.

- Va, är du inte riktigt klok? Utbrister jag i panik.

 

Påsen han hade i fickan innehöll något som såg ut som tobak.

 

Han tog fram en pipa ur jackfickan och mosade ner lite från påsen i den och tände sedan på.

 

- Det är lagligt, säger han medan han tar ett bloss från pipan.

- Lagligt? Frågar jag fundersamt.

- Ja, det syns inte ifall man blir tagen. Det går inte att bevisa ifall man tagit det. Testa vet jag?

 

Jag tvekar först men ger med mig efter en liten stund. Jag hörde någon i klassen prata om det här om dagen och tydligen så slipper man alla jobbiga tankar för en stund så ja, varför inte.

 

- Jag tar ett bloss från pipan och hostar till.

 

Det blev inte bara ett bloss utan hela påsen.

 

När vi suttit där i en timme vill jag åka hem. Känner en sorts skam i kroppen och känner mig korkad som hade gjort något så dumt. Något jag alltid sagt åt mig själv att hålla mig undan ifrån.

 

När jag kommer hem sparkar jag av mig skorna och jackan och springer in på badrummet. Jag står och granskar mig själv i spegeln länge. Vem är jag? Vem har jag blivit? Det här är inte jag, det är bara ett monster som liknar mig.

 

 

 

sex dagar kvar till tredje december, alltså om sex dagar är det exakt två år sen mitt liv gick rakt åt helvete.. jag vet inte om jag är stark som har lyckats klara å överleva eller om jag är helt värdelös som mer och mer för varje dag ger upp.. jag hatar den här ångest som sakta men säkert äter upp mig infrån, jag klarar inte av det längre. jag är less på att dra på mig den där masken på morgonen om att allt är bra, för allt är fan inte bra. inte nånstans! jag vill inte mer, jag orkar inte! jag vill gräva ner mig i sängen för resten av mitt liv och aldrig mer behöva låtsas. jag är less, less på att kämpa, less på att le, less på att låtsas, less på att leva, HELT JÄVLA LESS PÅ ALLT! 

 

När ska den här förbannade ångesten försvinna? när är det min tur att få må bra, på riktigt?

tiden står helt stilla, någonstans mellan allt de dåliga och allt det bra.. jag vill så gärna att det bara ska fortsätta framåt, till de bättre men av någon anledning så kommer jag inte vidare. jag kan inte glömma det som en gång förstörde allt som var bra men samtidigt kan jag inte komma ihåg hur allting var. hur det var innan allt de där som idag är stora sår som syns över hela mig..

lycka, kärlek, glädje, vad är det egentligen, är de något som existerar?

den där masken jag drar på mig varje morgon börjar slitas sönder nu. den slits sönder av ilska och hat. hatet för att att jag blivit den jag är. när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte mig, jag ser en liten flicka som förvandlats till något ont. till ett monster.

jag vill bara skrika, jag vill få bort den här äckliga smärtan. jag vill få bort mina tankarna som säger "jag vill dö".

för sanningen är den, jag vill inte dö. jag vill inte ge upp, men hur länge ska man orka ta det här?

jag vill vara kär. jag vill vara kär och älska på riktigt. jag tror jag gjorde det om jag ska vara ärlig. jag tror jag älskade någon. eller jag tror inte, jag vet! det där pirret i magen, dom fina smsen, ömtåliga kyssar och bara känna att allt känns bra. men samtidigt så hatar jag det också. det slutar bara med hjärtesorg och tårar.

ja och där börjar man om igen, man börjar om med alla tankar som att "jag vill dö".

livet är endast en ond cirkel. den låter dig tro att det kommer bli bättre, att du kommer känna glädje igen och visst det kanske stämmer men som sakt så är det en cirkel och förr eller senare är du tillbaka till det onda..

jag kommer nog ge upp, förr eller senare. jag är svag, jag är trött och jag vill bara inte mer men innan det ska jag försöka kämpa, jag ska försöka vara stark. jag ska kämpa för att komma ihåg hur det engång var, hur det var att vara lycklig..

"ta bort min smärta"

ännu en sömnlös natt. när ska jag få sömnen jag behöver? när jag ska jag bli människa igen?

jag är less på att ligga i den här sängen och låta livet bara passera förbi men jag orkar inte, jag orkar inte kämpa längre för att det ska bli bra. vad jag än gör så ramlar jag tillbaka ner i hålet igen.

det är ett år sen jag slutade blogga här på sidan men nu har jag bestämt mig för att börja igen. jag behöver skriva av mig.

Tänkte dela med mig av en dikt jag skrev idag, med andra ord - mina tankar och känslor för stunden..  sjung för mig som när jag var liten trösta mig och säg allt kommer ordna sig sjung för mig och få mig att somna och när jag väl sover ge mig bra drömmar var min John blund och skräm bort alla monster var en ängel som vakar över mig imorgon är en ny dag, en dag för nya misstag igår var de förflutna en fortsättning på min väg en väg fylld av ångest och bara massa hinder jag har ramlat så många gånger och det har blivit en vana att ligga kvar och bara ge upp är alla mina val Du bad om tre minnen men du får inga svar jag minns inte de förflutna och inte heller dagen när jag försöker att minnas och att förstå är allt jag får bara ett hejdå

varken haft lust eller ork till att skriva något men tänkte ta och uppdatera lite nu..

Fan va jag är less på livet just nu. Man tror de finns iaf ett livet hopp men nej då det försvanner ju lika fort som de kommer. Jag kommer aldrig klara de här och de är speciellt inte när jag blir sviken om och om igen. Men dum som jag är så kommer de där lilla hoppet igen och än en gång så får jag en kniv i ryggen.

 

Men varför gör jag då om dem här misstagen?
är de för att jag är rädd att bli ensam eller är de bara för att jag behöver en bekräftelse på att dem jag kallar mina vänner egentligen inte är de?

jag orkar inte skriva mer nu, hejdå.

Blev iaf en toppen kväll igår med två nära vänner som räddade min kväll!;)

Satt och pratade i timmar vilket var riktigt skön, var verkligen en kväll med blandade känslor men

ibland är de skönt att bara släppa ut allt. Att bara låta allt komma.

Förhoppningsvis så blir de en ytterligare bra dag idag, känner mig alltid så mycket bättre när jag gör saker

istället för att ligga i sängen hela dagen i sträck vilket jag gjort nu i dryg en vecka.. men nu ska vi

hålla tummarna för att allt ska lösa sig. ska ju tillbaka på samtal nästa vecka så då får jag prata ut igen!!

nej nu ska jag äta frukost, ha de bra allihopa!