tiden står helt stilla, någonstans mellan allt de dåliga och allt det bra.. jag vill så gärna att det bara ska fortsätta framåt, till de bättre men av någon anledning så kommer jag inte vidare. jag kan inte glömma det som en gång förstörde allt som var bra men samtidigt kan jag inte komma ihåg hur allting var. hur det var innan allt de där som idag är stora sår som syns över hela mig..

lycka, kärlek, glädje, vad är det egentligen, är de något som existerar?

den där masken jag drar på mig varje morgon börjar slitas sönder nu. den slits sönder av ilska och hat. hatet för att att jag blivit den jag är. när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte mig, jag ser en liten flicka som förvandlats till något ont. till ett monster.

jag vill bara skrika, jag vill få bort den här äckliga smärtan. jag vill få bort mina tankarna som säger "jag vill dö".

för sanningen är den, jag vill inte dö. jag vill inte ge upp, men hur länge ska man orka ta det här?

jag vill vara kär. jag vill vara kär och älska på riktigt. jag tror jag gjorde det om jag ska vara ärlig. jag tror jag älskade någon. eller jag tror inte, jag vet! det där pirret i magen, dom fina smsen, ömtåliga kyssar och bara känna att allt känns bra. men samtidigt så hatar jag det också. det slutar bara med hjärtesorg och tårar.

ja och där börjar man om igen, man börjar om med alla tankar som att "jag vill dö".

livet är endast en ond cirkel. den låter dig tro att det kommer bli bättre, att du kommer känna glädje igen och visst det kanske stämmer men som sakt så är det en cirkel och förr eller senare är du tillbaka till det onda..

jag kommer nog ge upp, förr eller senare. jag är svag, jag är trött och jag vill bara inte mer men innan det ska jag försöka kämpa, jag ska försöka vara stark. jag ska kämpa för att komma ihåg hur det engång var, hur det var att vara lycklig..